Pressmeddelande!

Här kommer den kondenserade versionen av min avhandling -eller "Skamils avhandling for dummies"!

“Monitoring the Control Methods of Heterobasidion annosum s.l. Root Rot”

Doktorsavhandlingen omfattar tre publicerade artiklar och ett manuskript innehållande forskning på effektivitet och riskutvärdering hos två bekämpningsmetoder av rotticka (Heterobasidion annosum), vilken är den svåraste skadegöraren på skogsträd i Sverige. Rottickans främsta angreppspunkt sker genom sporer som landat på färska stubbytor och sedan lyckas växa upp i stående träd via sina rotkontakter med den angripna stubbens rötter. De studerade bekämpningsmetoderna omfattar stubbehandling med en biologisk och en kemisk bekämpningsmetod. Den biologiska bekämpningsmetoden sker genom applicering av en suspension innehållande sporer från en klon (individ) av pergamentsvamp (Phlebiopsis gigantea). Denna produkt säljs under namnet Rotstop® och används sedan mitten av 1990-talet i svenska granskogar vid gallring och slutavverkning för att minska rötskador på kvarlämnade träd. Denna svamp är vanlig i våra skogar och lever normalt sett som en nedbrytare på ved. Den växer ut över stubbytan och förhindrar rottickans framfart, främst genom att fysiskt hindra rottickans etablering på stubbytan. Den kemiska kontrollmetoden omfattar applicering av 35% urealösning på stubbytor vid gallringsarbete. Urean höjer pH-värdet i veden till den grad att rottickan inte kan etablera sig i stubbytan. En ytterligare del i avhandlingen handlade om att skapa ett transformationssystem för genetisk modifiering av rotticka. Första studien sattes upp så att olika individer av rotticka och den kommersiellt använda klonen av pergamentsvamp fick interagera på bitar av granved under tio dagar medan pergamentsvampens tillväxtshastighet över rottickan mättes. Det var signifikanta skillnader mellan olika individer av rotticka och deras resistens mot pergamentsvampens överväxning. Försöket visade vidare att rottickan har potential att utveckla individer som är mer toleranta mot pergamentsvampen om rätt omständigheter uppstår, men samtidigt anses risken för att detta skulle ske i skogsmark som mycket liten. En andra studie utfördes för att undersöka till vilken grad den kommersiella klonen av pergamentsvamp sprider genetiskt material till naturligt förekommande individer av samma art och om denna stubbehandling med en enda klon kan påverka genetisk variation inom arten. Dessutom jämfördes genetiska skillnader mellan olika populationer i områden runt Östersjön med nordamerikanska individer av samma art. Resultaten visade att klonen man applicerat vid stubbehandlingar inte tycks sprida sig utanför behandlingens yta, utan stannar istället kvar inom det stubbehandlade området, där individer fyra år efter stubbehandlingen uppvisade stora likheter med den klon som använts vid behandlingen. Ingen individ visade sig dock vara identiskt med denna. Detta visar att den kommersiella klonen parar sig med de naturligt förekommande individerna inom det område där den använts. Dessutom bekräftades att inom arten pergamentsvamp är skillnaderna så stora mellan amerikanska och europeiska individer att man inte bör byta isolat mellan kontinenterna för att riskera introduktion utav främmande isolat. En tredje studie omfattade den kemiska kontrollmetoden urea och dess långtidseffekt mot rotröta. Två granbestånd i Skåne blev år 1992 utsatta för en första gallring där man bl.a. behandlade de färska stubbytorna med urea och lämnade obehandlade stubbar som referenser. Vid provtagningen 15 år senare kunde man konstatera att ureabehandling utgör ett gott skydd mot rotröta inom behandlade bestånd. Endast 2,7% av de levande träden i de ureabehandlade ytorna var rötade och 3,3% var döda, medan motsvarande 33,3% i de obehandlade ytorna var angripna av röta och 12,9% var döda. Det visade sig även att de ytor som varit behandlade med urea inte hade ett enda stormfällt träd efter de kraftiga stormarna år 2005 och 2007, medan de obehandlade ytorna hade förlorat 8,7% av träden under stormarna. Som sista studie utformades ett transformationssystem för rottickan där man med hjälp av bakterier (Agrobacterium tumefaciens) för in GFP-gener (Green Fluorescent Protein) i rottickans arvsmassa. Detta system gav 18 isolat av rotticka med normal tillväxtshastighet, vilka under mer än ett års tid uttryckte GFP i sitt mycel. Denna transformationsmetod kan bl.a. användas till vidare studier av rottickans arvsmassa då denna snart sekvenserats och blivit tillgänglig. GFP-uttryckande isolat är även värdefulla vid ex. mikroskopistudier med mellan olika arter av svamp.